Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Bjud inte Angela, hon har cancer.

Hela livet så ingår vi i olika konstellationer av människor.

En del stannar längre än andra, vissa blir man aldrig av med.

Så fort vi utmanar det alla känner igen så händer något.

Ingen vill kännas vid döden.

Inte ens den döende.

Att ta denne döende och låtsas som om denne inte finns…..hur lågt kan ni sjunka hur lågt kan ni gå?

Istället för att införliva hopp och liv i era nära och kära så driver ni dom i graven innan tid är.

Vi når snabbt

våra mål mot en sänkt population med befolkningens hjälp.

Någon som har sett filmen “Cannabislfear”?

Jag börjar bli rädd för mina grannar.

Ska dom vräka, käka upp mig eller blir jag  hyresvärdens måltid?

Kommer jag att dö i cancer eller utblottad på gatan?

Ska mina systrar ta mitt barn ifrån mig?

Så länge som jag inte bejakar gift så kommer jag att jagas till döds.

Jagad bort från alla dessa middagar och härliga bjudningar som alla har.

Inte kan vi väl bjuda in någon som är dödssjuk?

Det blir väl ingen DÖDS-  kul kväll?

För mig så känns det som om jag lever på övertid och får chansen att se vilka ni är.

Ni vågar ju inte visa er!

Så sorgligt hur ensamheten blir ett faktum när man får Cancer.

 

Till alla er som säger att ni bryr er och att ni tänker på mig:

Sluta upp genast eller visa er!

Jag behöver inga tomma löften eller vackra ord.

Jag behöver dig!

 

 

11 comments / Add your comment below

    1. Usch känner allt för väl igen den känslan du besitter trots att vad jag vet inte har cancer. Men detta är människors sanna jag. Under mitt liv har jag varit sk slumsyster. Tagit hand om bostadslösa, udda existensen som andra förnedrat och hånat, öppnat mitt hem för dom utan baktanke utan sett som självklart trots alla varningar etc. Då jag var ung mamma och levde med barnens far, då var vi välkomna på fester etc. Då jag var ensam slutade bjudningar komma in. Det pratades skit om mig, och man gick t om på barnen och förhörde sig om mamma hade haft nattbesök. Till saken hör att jag har alltid varit mer bekväm med killar, upplevde dom mer snälla än kvinnor. Så polarna bestod av män, men låg inte med dom, blandade aldrig hop vänskap och sex då jag visste det fina vi hade skulle gå i kras då. Vänskapen betydde mycket mer. Men kvinnor i synnerhet tror jag drar förhastade slutsatser, iallafall i mitt fall. Folk som hade massor att säga om mig visste inte ens vad jag hette, utan kallade mig för Spanjorskan, då min far var spanjor och jag lite halvblod. Jag var en glad flummare på den tiden ung och borstade av mig lättare då. Jag har jobbat inom vården i hela mitt yrkesverksamma liv, just för jag ville hjälpa människor. Alltid stannat och snackat med hemlösa etc till mina barns förfäran, ungar i en viss ålder skämmas ju över sina föräldrar. 😉
      Idag kan jag säga dig telefon ringer bara om det är försäljare. Inte en käft hör av sig. Hann att göra mig obekväm på jobbet oxå efter över 30år, då jag inte stillatigande kunde acceptera alla försämringar både för våra boende eller oss själva. Jag har alltid haft ett sjujävla temperament. Men inte längre, jag känner mig som den ensammast i världen tack gode gud för min lilla katt jag tog från ett katthem 17år gammal, ville inte att en katt skulle överleva mig, dom sörjer oxå. Dessutom avlivas en så gammal katt om ingen visar intresse. Hon hade levt i en lada över 10år,så kunde inte annat än vara väldigt rädd och misstänksam. Så numera lever vi två gamla tanter och försöker lära oss varandra, döva är vi på var sitt öra oxå. Men hon är en välsignelse. Jag får en anledning att kliva upp på morgonen. Jag är inte arg längre men fruktansvärt besviken, då medmänsklighet har blivit allt sämre och jag känner mig inte alls hemma här på jorden längre. Jag är ingen föreningsmänniska. Blivit allt mer eremit vilket inte är konstigt alls med tanke på att jag jobbat 1/1-tid natt så många år. Nu vet jag att jag har framtiden bakom mig vill vara överleva min lilla Diva. Djur är aldrig falska, viftar inte på svansen om dom inte menar det, och ger massor tillbaka.
      Så även fast vi har helt olika erfarenheter i bagaget så kan jag lätt relatera till dina rader.
      Lite gemensamt har vi, jag växte upp hos flera fosterfamiljer i Göteborg, bl a i Kortedala, bodde hos min mormor några år där Englandsbåtarna gick Britania hette hon. Sedermera vart det Danmarks båtarna. Då jag stod bakom mormors gardin och kunde se ända till vinga fyr, sedan byggde dom Karl Johans bron över till Hissingen. Så du ser vi har lite gemensamma saker, du har oxå lite Spanskt blod i ådrorna. Upplevelserna är kanske lite olika men inte smärtorna.
      Kram på dig, jag är med dig om du vill och behöver en sophink, då kan vi vi ge och ta lite. Ha det gått så länge nu, hoppas det blir någon jäkla reda i oredan för dig någon gång 🙏🏼🌹❗
      Din vän om du vill Görel

      1. Detta brev ang ditt inlägg Bjud inte Angela hon har cancer. Så förstår du mitt svar bättre. Kram så länge ❗

  1. En del av miljö som du är med skapa en svårt och lång avstånd för några som skulle verkligen vara nära dig och dela erfarenhet, prata och så.
    Jag finns för dig!

  2. Hej Angela🌹
    Starkt av dig att bestämma själv o att du går den väg som känns bäst för dig.
    Döden o cancer skrämmer slag på människor. Jag är inte drabbad själv men jag kan verkligen förstå dig.
    Tänk om människor istället tänkte att vi hjälps åt med det vi kan, för att föra in glädje o närhet, vänskap o finnas till för den som drabbats!!!
    Du är en kämpe vill jag säga dig♥️
    Jag finns här om du vill prata🤗♥️🌹
    Varma hälsningar Mirja

Lämna ett svar

Till startsidan